Akademiska rummet

…är latin för ”det högsta goda”, och användes först av Cicero (enligt Wikipedia – här har jag inte dykt djupare än så).

Vad är då ”det högsta goda”. Immanuel Kant (1724-1804) ansåg att för att något ska kunna sägas vara gott, så måste det vara generaliserbart och gott för alla människor, och sa:

”Handla endast efter principer som du kan vilja se som allmänna lagar”

Kant menade att människan är en moralisk varelse med en fri vilja, och att genom att ständigt ”välja gott” så kan människan gå mot perfektion.

Men… eftersom det inte är möjligt för en enda människa att nå perfektion i den här fysiska världen (någon sådan människa finns ju inte), så är det bara själva inriktningen vi kan välja. För att begrepp som ”bör”, ”göra rätt”, ”orätt handlande” och så vidare ska ha en mening och inte bara vara tomma ord, så måste det vara möjligt att göra goda val (därav åsikten att vi har en fri vilja), och att slutligen nå perfektion. Dit når vi inte i den här världen där vi är begränsade av tiden (tills vi dör), för det skulle ta för lång tid (och ingen har ju som sagt hunnit dit). Därför menade Kant att människans själ måste vara odödlig, för att liksom i evighet kunna gå vidare mot slutmålet av perfektion. Och att denna perfektion endast kan finnas i en metafysisk värld, som är skild från den empiriska, påtagliga värld som vi har runt omkring oss. Där kan det finnas en Gud, ansåg Kant, men också att det är omöjligt att bevisa.

Nästan oavsett vad Cicero eller Kant menade med summum bonum, så har jag fastnat för uttrycket för att det låter som om man suger på en karamell… summmmummmm bonnnnummm. Så mjukt och vackert. Och det är verkligen något att suga på: tankarna om vad som är gott – inte bara för mig, utan för alla människor.

https://en.wikipedia.org/wiki/Summum_bonum

Och andra intressanta artiklar:

Cortese, F. (2016). Kant’s Theory of Morality Necessitates Personal Immortality. I: Tandy, Ch. (ed). Death and Anti-Death, Volume 14, 87-94. Ria University Press: Ann Arbor, MI. Available at
SSRN: https://ssrn.com/abstract=3113867

Frogel, S. (2017). Understanding Kant’s ethics: From the antinomy of practical reason to a comparison of Kirkegaard’s spheres of existence. Essays in the Philosophy of Humanism, 25(1), 25-42.

Schneider, D. (2015). Warum müssen wir laut Kant an die Unsterblichkeit der Seele glauben, wenn wir moralisch handeln? München, GRIN Verlag, https://www.grin.com/document/358189

Blir jag lyckligare av att köpa en ny?

Det är ju en frågeställning för den priviligerade (mig), och tyvärr inte för en stor del av världens befolkning som har helt andra saker att ta ställning till. Svaret på frågan är ändå nej, anser 11 forskare som demonstrerar detta i fyra olika studier. Resultaten sammanfattas snyggt (på spanska) och med fantastiska bilder här. Citatet av den spanske filosofen López Aranguren (1909-1996) är värt att återge igen:

“Buscamos la felicidad en los bienes externos, en las riquezas, y el consumismo es la forma actual del bien máximo. Pero la figura del consumidor satisfecho es ilusoria: el consumidor nunca está satisfecho, es insaciable y, por tanto, no feliz. Podemos buscar la felicidad en el triunfo, en la fama, en los honores. Pero ¿no es todo eso sino pura vanidad, en definitiva nada o casi nada?” 

”Vi söker lyckan i saker utanför oss själva, i rikedomar, och konsumismen är i nuläget den ultimata formen av det högsta goda. Men bilden av den nöjda konsumenten är illusorisk: konsumenten är aldrig nöjd, kan aldrig få nog, och är därför inte heller lycklig. Vi kan söka lycka i triumfen, i berömmelsen, i äran. Men är inte allt detta enbart fåfänga, och i verkligheten ingenting, eller nästan ingenting?”

Att köpa en ny bil skulle då enligt Aranguren och de 11 forskarna inte innebära något för min potentiella lycka. Eller åtminstone nästan ingenting…

Locke – en av de stora empiristerna, som redan på 1600-talet ansåg att vi endast kan uttala oss om det vi ser och kan bevisa. Även han förstod att det finns så mycket mer djup än så.

Det är praktiskt att känna till de ramar som styr vår vardag, och hantera vår livsfärd utifrån dem. Men det går samtidigt att ana ett djup, inåt, mot vårt inre centrum som människor, och som kanske också är det som gör att vi kan känna empati och medmänsklighet.

Med artificiell intelligens kan vi få hjälp med själva resan, men knappast med att förstå djupet.